Nästan som hotellfrukost
Frukost på avdelningen. Det är som värsta hotellfrukosten för oss!! Och ändå har de varken ägg eller juice. Och bara ett pålägg!
Världens förändras när man får barn sägs det. Jag är beredd att hålla med!
Blodtrycksmedicin
När man sitter hela dagarna på ett sjukhus och är orolig är det bra att lägga händerna på något. Jag har valt att sticka. Jag stickar mössor, halsdukar, och ska även försöka sticka ett par torgvantar till mamma.
Det är bra att sticka, det sänker blodtrycket. Sa kirurgen som opererade vår son i alla fall. Jag tycker det är bra för jag biter inte på naglarna på samma sätt, och jag försöker koncentrera mig på stickningen om det piper för mycket i maskinerna.
Frustrerad
Snart har vi varit här på sjukhuset i en månad. Vår son är en månad.
Det tär på en att vara orolig på ett sjukhus i en månads tid. Man är lättretad, ängslig och frustrerad. Man vill att allt ska vara bra. Nu!
Man är långt i från vänner, man bor i ett litet rum och man delar kök med fjorton andra förvirrade föräldrar. Det är en spis. Man har en liten liten låda i kylen. Man kan knappt ha två pålägg i sin låda för då får man inte plats med smöret.
Det går sakta sakta framåt. Så sakta så man sliter sitt hår. Man märker knappt att det går framåt. Jo, visst, man märker det, men man blir frustrerad att det inte går fortare! Man vill bara att allt ska vara bra.
Man vill ta hand om sitt barn själv, men man vill ha all hjälp man kan få. Man kan inte bestämma sig om man är irriterad eller om man är tacksam.
Det är så mycket känslor så jag vet inte ens vart jag ska börja.
Lika bra att gå och duscha i stället!
Det tär på en att vara orolig på ett sjukhus i en månads tid. Man är lättretad, ängslig och frustrerad. Man vill att allt ska vara bra. Nu!
Man är långt i från vänner, man bor i ett litet rum och man delar kök med fjorton andra förvirrade föräldrar. Det är en spis. Man har en liten liten låda i kylen. Man kan knappt ha två pålägg i sin låda för då får man inte plats med smöret.
Det går sakta sakta framåt. Så sakta så man sliter sitt hår. Man märker knappt att det går framåt. Jo, visst, man märker det, men man blir frustrerad att det inte går fortare! Man vill bara att allt ska vara bra.
Man vill ta hand om sitt barn själv, men man vill ha all hjälp man kan få. Man kan inte bestämma sig om man är irriterad eller om man är tacksam.
Det är så mycket känslor så jag vet inte ens vart jag ska börja.
Lika bra att gå och duscha i stället!
Upp och ner, ner och upp
I dag skulle vi flyttat till vårdavdelningen, Q63. Det blev uppskjutet till i morgon.
Och vi var glada.
Nu är vi återigen orolig.
Kvällen blev lite tumultartad.
Ena stunden skrattar man, andra gråter man.
Och vi var glada.
Nu är vi återigen orolig.
Kvällen blev lite tumultartad.
Ena stunden skrattar man, andra gråter man.
Sakta men säkert
Det går framåt, sakta men säkert. I dag har Elias varit uppe i famnen stora delar av förmiddagen, utan CPAP. Underbart!
De minskar säkta sakta på mediciner, och ökar sakta sakta på maten. 10 ml!! Jösses, vilka måltider!
Nu ska vi ner igen, känns som jag hittar vägen till BIVA i sömnen.
De minskar säkta sakta på mediciner, och ökar sakta sakta på maten. 10 ml!! Jösses, vilka måltider!
Nu ska vi ner igen, känns som jag hittar vägen till BIVA i sömnen.
