Det är så mycket känslor just nu. Glädje, oro, änglsan, tacksamhet. Jag vet inte vart jag ska börja. Det är så mycket så mycket.

Varje timme är en kamp, men nu är läget stabilt. Nu, det kan ändras. Man vet inte. Jag ber till vår Herre ofta att han ska ge oss kraft. Alla tre. Att Han ska ge oss styrka och ge oss beskydd. Jag ber att Han ska ta hand om vår son och göra så att han klarar av denna kamp och snart får vara i våra armar. Att vi kan åka hem. Och bli en familj på riktigt.

Jag är så orehört tacksam för alla böner som har betts, bedjs, och kommer att bedjas för våran skull. Jag är tacksam för de som tänker på oss. För de som håller tummarna. För de som visar omtanke. Jag skulle vilja svara på varenda Facebook-inlägg, varje bloggkommentar och varje mail, men ag hinner inte, och jag orkar inte. Jag skulle vilja svara på vare sms. Jag skulle vilja ge er alla dagens ros, flera gånger om.