En vecka sen förra inlägget. Har sagt till mig själv att jag inte ska sitta framför datorn och tv´n hela dagarna.
I dag har vi varit ute i det fina vädret. Köpt skohylla och spegel. Snart är hallen klar!!

Nu är det dags för middag. Fisk och mos, och hemmagjord sås.
Och en son på bröstet...


(bilden är gammal, från när vi kom från Dtockholm till Linköping)

Vi ska sätta in en tvättmaskin i köket. Och byta diskmaskinen mot en modell stor. Kan behövas nu när man är småbarnsförälder. Verkligen.

Så i dag hade vi hantverkare här för att titta på hur det skulle fixas lättast.
- And här is an sladd to. And one till. säger arbetsledaren till arbetarna.

Vi ville även att de skulle titta på badrummet också.
 
- Take down this shit and satt up some klinker and kakels. how long? säger arbetsledaren till arbetarna. De håller upp fem fingrar. Ok, det tar fem dagar.

Härligt med folk som förstår varann.

Vi försöker hitta rutiner i vardagen. Det är lite knepigt. Många gånger tänker vi att vi ska försöka vara "normala". Men det är lite svårt. Att ha en kille som ska äta på fasta tider och ha medicin gör att man känner sig ganksa låst. Att sonda den maten han inte äter själv tar också lite tid.
Han gillar även att dra ut sonden och då ska man kontakta LAH eller åka upp till sjukhuset och sätta ny.

Och till allt detta kommer alla vanliga, normala saker. Som att komma i håg att äta själv, byta blöjor, pumpa, försöka få på sig ett par byxor och inte springa i nattlinnet hela dagarna.

Att vi inte är normala märks också på att vi endast träffar mina föräldrar och syster och Magnus föräldrar. Vi ska hålla oss från andra människor. Och det känns jobbigt. Först och främst för att man vill ju visa upp underverket!! Men även att man vill komma ut och träffa folk och bli en lattemamma! :D

Men som sagt, det blir väl lättare och lättare. Man vågar mer och mer. Vi ska träffa läkaren i veckan och göra lite undersökningar och då kankse vi kommer att få tillåtelse att träffa lite fler människor! Kanske dra ner på någon medicin.
Vi kommer säkert finna rutiner, och han kommer säkert lära sig att sova lite själv. Och inte vara hos mamma eller pappa precis hela tiden. Så vi kan göra något, som att duscha eller måla ögonfransarna någon gång!!

Mina killar ligger och sover. Både borde vakna och äta. Men de är så söta är de sover så jag vill knappt väcka dom. Jag har varit och petat på bägge, men de verkar inte riktigt vilja vakna. Så de får väl sova.

I morgon firar vi Elias två månader. Två månader. Men vi ha bara varit hemma i ca en vecka. Och även den veckan har det varit väldigt mycket sjukhusbesök.
För två månader sen var jag så nervös så jag trodde inte en människa kunde vara så nervös. Nu inser jag att det kan man. För under vår tid på sjukhuset var jag oftast så nervös så jag knappt kunde prata med folk. Tårarna kom ofta. Och allt kändes bara som ett stort vakum.

Elias föddes med diafragmabråck. Under snittet var det säkert 20, kankse ännu fler, personer inkopplade. De var inne i salen där jag var, de var i rummet dit han kom direkt efer de tagit ut honom. Han var sämre än de trodde att han skulle vara. Men jag hörde hans skrik när de tog ut honom. Strax efter intubterades han. Och skriken försvann. Nersövd och med många tunga droger i kroppen såg vi honom nästa gång. Han var ruskigt nära ECMO. Maskinen stod klar och redo att kopplas in, men vi slapp.

Jag fick åka ner till BIVA och träffa honom klockan fyra den dagen. (Han föddes fem i nio). Jag fick åka säng ner, och jag grätt nog mest hela tiden.

Aldrig har jag varit så nervös, aldrig har jag känt så mycket känslor. Aldrig hade vi kunna föreställa oss vad som väntade oss.

Sambon snarkar på inne i sovrummet. OS-invigningen är över, och jag är fruktat trött. Vet att i den sekund jag lägger ner sonen i sängen kommer han att vakna. Så frågan är om man ska vara uppe och vila lite i soffan.

Eller om man faktiskt ska prova att lägga honom....

På söndag är det två månader sedan vi blev föräldrar. Omtumlande på alla sätt och vis. Vi trodde att vi hade förberett oss. Men det vi har gått igenom, och fortfarande gör, på sätt och vis, går inte att förbereda sig på. Inte på något sätt tror jag. Vi hade pratat och vi hade ältat. Men den 14 december vändes livet uppochner. På alla nivåer.

Någon dag har jag tänkt att jag skulle skriva om denna upplevelse. Någon dag när jag har tid. När det är lugnt.

Nu ska jag kolla kommentarerna på facebook istället. För i dag har v bestämt att vi ska lägga ut bilder på vår älskade son. Och jag tror att det är fler än en som är nyfikna på hur han ser ut!!

Nya (?) bilar. Har man varit på sjukhus i två månader har man kanske missat ett och annat, men dessa är helt nya för mig!
Goda? Ja, men inte superdupergoda. Orginalet är bättre och det finns helt klart annst godis som är ännu bättre.