När man inte får träffa sin vanliga läkare blir man lite ställd. Och man inser vilket band man har mellan läkare och patient.
I dag var vår vanliga läkare borta och vi fick någon annan. Vi har träffat vår läkare sen vi fick reda på att vårt barn hade diafragmabråck, vi har inte traffat någon annan. (förutom dom i Stockholm då, men dom anser vi nog också är våra vanliga läkare)

Man ställer inte samma frågor till en vikarie som till den vanliga läkaren, ofta gör vikarien lite annorlunda och då tycker man att det är märkligt. Man är van att undersökningarna går till på ett visst sätt. Man kan prata om förra gången man var där, och man har vågat öppna sig lite mer.

Så när vi kom hem skickade jag in dagens ros till vår vanliga läkare. För att på något sätt visa att vi tycker bra om henne.