Största möjliga tystnad
När jag blev gravid var vi givetvis rädda för missfall. Vi väntade och väntade med att berätta. Och vi väntade ett tag till. Varför? För att det ska vara så.
Fast jag tror att vi också diskuterade att om vi får missfall kan vi berätta det då, alltså inget som vi kommer hålla hemligt.
Vi fick inget missfall. Vi fick i stället reda på att vårat barn hade diafragmabråck. En ovanlig fosterskada. Inte vanlig som missfall. Alla har hört talats om missfall, det finns en tystnad, men diafragmabråck. Hur många har hört talas om det? Total... Ja, inte tystnad. Folk frågar, folk vill veta. Folk tror sig vet mer än vad de gör. Vi själva vet lite. Man kan inte ge oss svar innan barnet har kommit ut.
Totalt skräck, alla vet att det finns 50 % chans. Nu menar inte jag att det är en värre sorg än att få missfall. Allas sorg är personlig, allas sorg är värst för den som drabbas.
Calle skriver om misslyckande. Att när man får missfall känner man sig så misslyckad. Och när man är ensam om att veta om det tror jag att man känenr sig ännu mer misslyckad. Man tror att man är de mest ensamma i hela världen. Man har ingen att ventilera med, man har bara sorgen.
Första tiden efter vi fick reda på om fosteravvikelsen tänkte jag att det kanske var mitt fel på något sätt. Att jag färgat håret eller något.
Nu känner jag mest att jag är avundsjuk. Inte missundsam, men avundsjuk. Alla bär sin magar högt, fikar skrattar, kollar barnvagnar, barnkläder, inreder rum och så vidare.
Jag ligger i sängen för att vila, för mycket fostervatten, jag vågar inte köpa något, jag vågar inte kolla på något. Jag lägger allt på framtiden när vi vet.
Jag är glad för de som får friska barn, för de som väntar barn som mår bra. För de som inte ha hemska förlossningar att vänta och lång vårdtid efter. Som inte behöver oroa sig för operationer.
Men jag är avundsjuk.
Så, jag hålelr med Calle. Vi kan börja prata om missfall. Jag fick dela min sorg när jag fick beskedet. Det var oerhört värdefullt.
Så alla som säger: Varför berätta de så tidigt? Det hade varit bättre om de tolv veckorna fått gå.
Låt glada föräldrar få glädjas. Och trösta om det inte går som man hoppats på.
Vi har mycket framför oss, men jag hoppas att vi kommer glädjas åt det vi kan. Och att vi får bli tröstade när det behövs.
Jag håller fullständigt med. Jag läste Calles krönika igår och skrev genast ett inlägg om saken. Mest reagerade jag på vad hans forna svägerska spottat ur sig för dumt i sin blogg..knepig människa som säger vad som helst utan eftertanke alls! "hur enkelt som helst att skaffa barn" och "det har med inställning att göra". Ignorant! Nej, Calle har helt rätt. Det är ingens fel om det går fel, och man borde kunna prata öppet om det, och varför ska man inte kunna glädjas i förväg. Och att få dela både glädje och sorg med andra. Det tillhör livet..
Och jag önskar av hela mitt hjärta att ni två slipper dela en sån sorg, att allt går bra. Att ni får dela glädjen istället!
förstår inte alls varför det ska vara sånt hysch hysch om allt för och framför allt om sådant som inte innebär lycka. Klart man ska få tala om att man är världens lyckligaste när man får reda på att man väntar barn, det är ju helt underbart och om man får missfall eller får andra tråkiga besked så ska man väl få minst lika bra stöd som vid bra nyheter??? Dvs om man nu vill det själv, men det får man ju tala om hur man vill ha det. Nää, det svenska folket är för inskränkta (heter det så?), vi ser helst bara till oss själva och är för rädda för att bry oss om andra i tron på att vi själva ska fara illa av det. Jag säger: bättre älska fullt ut och av hela hjärtat än att inte älska alls!!
Och jag är helt säker på och hoppas av hela mitt hjärta att allt ska gå bra för er för ni kommer bli helt underbara föräldrar :)
