Här!

John, sju år, bubblade av iver att få berätta vad de pratat om i söndagsskolan. ”Vi pratade om himlen” förklarade han för sin mamma och pappa. ”Vi fick rita hur vi tror att det ser ut där. Och jag fick berätta hur jag tror det blir i himlen. Jag tror att det står en jättestor och fin ängel där, med en guldbok i handen. Och så ropar han upp alla namn. ’Sofia Andersson’ och då får du säga ’Här!’, mamma. Och så säger ängeln ’Krister Andersson’ och då säger pappa ’Här!’. Och så ropar ängeln upp Lisa och Benjamin och de säger också ’Här!’. Till sist ropar ängeln ’John Andersson’, och då måste jag hoppa så högt jag kan så att han inte missar mig, och så ropar jag ’Här!’ så högt jag orkar.

Några veckor senare hände det som inte får hända. En bilförare såg inte sjuåringen vid övergångsstället. En timme senare befann sig hela familjen Andersson vid Johns säng på sjukhuset och tvingades ta emot beskedet att John inte skulle överleva länge till. De bad och väntade och hoppades att Gud skulle gripa in, göra ett mirakel. Men ingenting hände. Var fanns Johns kärleksfulle Gud nu?

Strax innan John slutade andas fick de svaret. För det sista de hörde John säga var ett klart och tydligt — ”Här!”.