Alla barn är ju speciella. Varje födsel är ett mirakel. Varje graviditet är unik.

Vi fick reda på vid andra ultraljudet att vårt barn hade ett diafragmabråck. Alltså att diafragman inte hade vuxit i hop som den skulle och att magsäck, delar av tarmar och del av levern ligger fel.
Detta händer ca 20 graviditeter varje år.
Man kan i dag inte ge oss mycket svar på våra frågor. Det är ca 50-50 chans att barnet överlever, och vi kommer inte kunna få svar på några av våra frågor förrens den dagen vi förlöser barnet.
Inne i magen andas ju barnet genom mig, men när det väl kommer ut vet vi inget. Det är en skrämmande situation. Man slutar aldrig tänka på hur det kan bli. Man slutar aldrig vara orolig. 
 
Vi får gå på extra undersökningar, extra ultraljud, extra läkarbesök... Extra extra. Extra allt. Eftersom vi bor i Linköping måste vi med jämna mellanrum åka till Stockholm, Karolinska, för kontroller. Det är där uppe vi kommer att förlösas, och det är där vi kommer få vara kvar ett tag efter.

Just nu präglar detta mitt liv väldig mycket. Jag jobbar bara 50 %, jag slappar väldigt mycket, jag äter det jag vill. Jag gör det jag vill. Jag tänker mest på mig själv och på min nya familj.

Jag blir ofta trött, jag orkar inget längre. Tankarna är för mycket för mig ibland. Sjukvården har gett mig mycket hjälp, men jag måste också lära mig saker om mig själv. Jag måste säga nej, jag måste ställa krav. Jag måste lyssna på ming själv och min kropp.

Att blogga är för mig ett sätt att vara den jag var. Och den jag är.
Jag vill inte ha en blogg som bara handlar om graviditeter och diafragmabråck. Men detta är en del av mitt liv nu och jag vill skriva om det med.

Jag hoppas att vi kommer få ett barn som klarar alla stider som den kommer få möta, speciellt i början av livet. Jag hoppas att jag kommer kunna hitta en balans i min graviditet och jag hoppas att allt kommer att bli bra.