Mina killar ligger och sover. Både borde vakna och äta. Men de är så söta är de sover så jag vill knappt väcka dom. Jag har varit och petat på bägge, men de verkar inte riktigt vilja vakna. Så de får väl sova.

I morgon firar vi Elias två månader. Två månader. Men vi ha bara varit hemma i ca en vecka. Och även den veckan har det varit väldigt mycket sjukhusbesök.
För två månader sen var jag så nervös så jag trodde inte en människa kunde vara så nervös. Nu inser jag att det kan man. För under vår tid på sjukhuset var jag oftast så nervös så jag knappt kunde prata med folk. Tårarna kom ofta. Och allt kändes bara som ett stort vakum.

Elias föddes med diafragmabråck. Under snittet var det säkert 20, kankse ännu fler, personer inkopplade. De var inne i salen där jag var, de var i rummet dit han kom direkt efer de tagit ut honom. Han var sämre än de trodde att han skulle vara. Men jag hörde hans skrik när de tog ut honom. Strax efter intubterades han. Och skriken försvann. Nersövd och med många tunga droger i kroppen såg vi honom nästa gång. Han var ruskigt nära ECMO. Maskinen stod klar och redo att kopplas in, men vi slapp.

Jag fick åka ner till BIVA och träffa honom klockan fyra den dagen. (Han föddes fem i nio). Jag fick åka säng ner, och jag grätt nog mest hela tiden.

Aldrig har jag varit så nervös, aldrig har jag känt så mycket känslor. Aldrig hade vi kunna föreställa oss vad som väntade oss.