Vi försöker hitta rutiner i vardagen. Det är lite knepigt. Många gånger tänker vi att vi ska försöka vara "normala". Men det är lite svårt. Att ha en kille som ska äta på fasta tider och ha medicin gör att man känner sig ganksa låst. Att sonda den maten han inte äter själv tar också lite tid.
Han gillar även att dra ut sonden och då ska man kontakta LAH eller åka upp till sjukhuset och sätta ny.

Och till allt detta kommer alla vanliga, normala saker. Som att komma i håg att äta själv, byta blöjor, pumpa, försöka få på sig ett par byxor och inte springa i nattlinnet hela dagarna.

Att vi inte är normala märks också på att vi endast träffar mina föräldrar och syster och Magnus föräldrar. Vi ska hålla oss från andra människor. Och det känns jobbigt. Först och främst för att man vill ju visa upp underverket!! Men även att man vill komma ut och träffa folk och bli en lattemamma! :D

Men som sagt, det blir väl lättare och lättare. Man vågar mer och mer. Vi ska träffa läkaren i veckan och göra lite undersökningar och då kankse vi kommer att få tillåtelse att träffa lite fler människor! Kanske dra ner på någon medicin.
Vi kommer säkert finna rutiner, och han kommer säkert lära sig att sova lite själv. Och inte vara hos mamma eller pappa precis hela tiden. Så vi kan göra något, som att duscha eller måla ögonfransarna någon gång!!