Snart har vi varit här på sjukhuset i en månad. Vår son är en månad.

Det tär på en att vara orolig på ett sjukhus i en månads tid. Man är lättretad, ängslig och frustrerad. Man vill att allt ska vara bra. Nu!
Man är långt i från vänner, man bor i ett litet rum och man delar kök med fjorton andra förvirrade föräldrar. Det är en spis. Man har en liten liten låda i kylen. Man kan knappt ha två pålägg i sin låda för då får man inte plats med smöret.

Det går sakta sakta framåt. Så sakta så man sliter sitt hår. Man märker knappt att det går framåt. Jo, visst, man märker det, men man blir frustrerad att det inte går fortare! Man vill bara att allt ska vara bra.

Man vill ta hand om sitt barn själv, men man vill ha all hjälp man kan få. Man kan inte bestämma sig om man är irriterad eller om man är tacksam. 

Det är så mycket känslor så jag vet inte ens vart jag ska börja.

Lika bra att gå och duscha i stället!