Klockan kvart i tio var vi hemma igen. Hela familjen samlad.

Mamma ringde och Elias skrek i bakgrunden. Han skrek och han skrek. Och han hade skrikit ett bra tag innan hon ringde. Han hade inte velat äta, inte sova, inget passade. Han skrek så fötterna blev blå.

Så jag åkte dit, gav honom mat. Han somnade, och så slog klockan i sovrummet. Och han vaknade och skrek.

Jag tog honom under armen och åkte hem.

Alla gånger fungerar det inte. Man får inte bli ledsen över det. Men det hade varit skönt att få sova...