Good mum

Trodde lillkillen var vrålhungrig. Gav honom nästan kall mat för att han skrek så in i den! Han sög väl i sig tre sug, och så tvärsomna!
Och visst, jag borde väl ha fattat, han har varit vaken sen fem i morse. Men det var hungerskrik. Jag kan sätta vad som helst på att det var hungerskrik!

Ibland känner man sig inte som en bra mamma. Han är ju tre månader. Då ska jag väl veta. (men han var ju på sjukhus första tiden...) Jag vet inte. Jag vet inte hur andra mammor har det. Jag träffar ju inga andra mammor. Och även om jag skulle göra det, skulle folk säga sanningen? Att det är faktiskt lite jobbigt med spädbarn?! Eller upplever alla andra ett rosa skimmer hela tiden? Eller ljuger de? Eller i alla fall förskönar.

Jga erkänner, ibland tycker jag att det är jättejobbigt att vara mamma, och ensam hemma.

Jag känner igen mig. Jag var ju visserligen bara på neonatal i två veckor med Emma..men jag var helt LOST när jag kom hem. Och jag lärde mig ALDRIG att känna igen de "olika skriken". Jag tyckte alla skrik lät likadant..



Det är som du säger, en aning förljuget..eller fullt av myter rättare sagt, moderskapet. Det ÄR jobbigt att vara ensam hemma med ett spädbarn, och ofta fattar man inte varför ungen skriker och ibland vill man bara..lämna tillbaka den med en reklamation ;) Fast det gör man ju inte! Men du ska iaf veta att du är inte ensam om dessa tankar, och du är alldeles säkert en jättebra morsa, även om det inte känns så. Lovar!



Kram!

Det ÄR jobbigt, och jag har iaf slutat att skämmas för att jag tycker det ibland. Det är inte lätt att känna igen ett hysteriskt skrik....ett skrik är ett skrik ;-). Men sen kommer dom där stunderna som man just nu lever för, ett leende av igenkännande, då smälter man och glömmer att det var jobbigt för en stund sen. Det är väl liksom därför det funkar.

Det tar ett tag innan man känner igen skriken. Och för din del kommer det säkert att ta lite längre tid just för att ni befann er på sjukhuset första tiden. Och att vara ensam hemma med ett spädbarn är..jobbigt. Ett rent h-vete ibland. Och man måste få känna så. Jag fick gå ut i hallen & räkna till 10 ibland. Det tar tid innan man lär känna varann & trots att Mathilda är ett år så kan det ibland vara svårt att ursklija varför hon skriker. Men man lär sig. För varje dag. Och som föregående sa, de där stunderna som gör att man smälter får en att glömma. Det är de stunderna som får en att tycka att det är värt det. Så ge det tid Hanna. Önskar jag kunde komma & hålla dig sällskap medans Mathilda är på dagis. Tänker på dig!! Kramar

Amy är drygt 8 månader och varje dag tolkar jag henne fel. Jag skrattar mest åt det. Det är ju ändå så att ingen annan förstår henne bättre iallafall ;)



I början (typ de första två kanske) var det verkligen inte rosaskimrande. Men nu tycker jag att mammalivet känns mer och mer underbart.



Härligt att läsa att Elias mår bättre! Kramar i massor.

Men jisses, jag har inga barn än själv men man är väl inte mer än människa och att gå från att vara "själv" till plötsligt att vara mamma/pappa, ha ansvar för något förutom sig själv och för nån som kräver ens ständiga tillsyn, kärlek mm det kan inte vara lätt, det är inget man kan förbereda sig på heller hur man ska må, reagera, bestämma. Tror faktiskt att alla mammor/pappor känner så, ingen kan ha det underbart och rosa moln jämt.

Tror faktiskt ni gör ett underbart jobb, se på lillkillen liksom, han är ju solstrålen själv :)