Ja, nu renoverar vi sovrummet. Mycket krångligare än vardagsrummet kan jag meddela. Vi hade ju övergarderober som vi kastat åt fanders. Och skarvarna från dessa var inte att leka med. Vi har slipat taket i dag , spacklat igen och ska slipa i morgon och förhoppningsvis kunna måla taket i morgon med. Då är det "bara" att möblera tillbaka alla möbler.

Visar bilder när allt är klart!!

Elias sover i vagnen. Jösses vad skönt det är att ha altan att ställa ut vagnen på!!
Magnus fick jobba långdag i dag och jag funderar på om jag ska be om att få låna bilen av mamma och pappa och åka och handla färg, och kanske skrapa några väggar. Vi kommer ju aldrig bli färdiga annars!

Frukost hemma hos mamma och pappa! Riktigt trevligt. Elias gungar i babysittern, eller katapulten som pappa kallar den.

Vaknade nästan av att det regnade mot altantaket. Underbart! Jag älskar regn, folk får säga vad de vill, men jag tycker att det är jättemysigt. Och just när det smattrar.

Vaknade egentligen av att Elias vaknade och slog handen mot soffan ett par gånger. Han kan konsten att väcka sin mor tidigt. Precis som alla andra barn antar jag.
Jag tycker att det är väldigt skönt att man bara vaknar på morgonen. Jag brukar vakna av att han ligger och snackar och jollrar lite. Man kan lätt hinna dra sig i sängen lite och så fixa hans flaska mat, utan att det blir illvrål. Ja, oftast i alla fall.

Nu ligger han och kollar på nyhetsmorgon och jag funderar på när mamma och pappa kommer att vakna.

"det är bara för en kort tid, det kommer bli jättefint när det är klart"

"det är bara för en kort tid, det kommer bli jättefint när det är klart"

"det är bara för en kort tid, det kommer bli jättefint när det är klart"

"det är bara för en kort tid, det kommer bli jättefint när det är klart"


Vi renoverar lite mer denna vecka, sovrummet. Och det är jätterörigt hemma just nu! Men Magnus säger att det snart är över, att det är bara för en kort tid, att det kommer bli så fint när det är klart, att allt kommer bli bra snart.
Åh, jag hoppas det är sant!

Repetera ditt mantra säger han.

Carolina och Spiderchick har tävling!

Och jag vill vinna.

Hittade en liten fin sittbänk med lite förvaring i ett reklamblad härom dagen. Nu har jag kastat reklambladet och jag som var så säker på att jag skulle komma i håg varifrån bänken var, har helt plösligt glömt det totalt! Jag har kollat varje hemsida. Jag har googlat och nu känner jag mig oerhört korkad som inte sparade reklambladet. Jaja, jag får väl åka ut och titta i butiker på olika håll med. När jag får barnvakt, eller Magnus kommer hem. Nu har vi börjat renovera sovrummet med! Ska bli så skönt när det är klart!! När Magnus inte behöver kliva över mig varje morgon. Och få en ljus fin färg i rummet! Åh, jag längtar!!

I dag har vi varit på husvisning. Inget för oss, för litet, för mycket att göra. Nej, vi satsar på nästa husvisning! Annars har dagen varit fylld av renovering. Faktiskt nöjd! Nästa helg är det mer renovering på gång. Då sovrummet, och det lär inte gå lika smidigt som vardagsrummet. Sen har jag inte mer och skriva!

Vi sitter hemma hos mamma och pappa och tittar på TV. Elias ligger i Magnus famn och sover. Mamma och pappa är på besök hos goda vänner. Hundarna sover, och allt är ganska lugnt och stilla för tillfället.

Jag funderar på allt som hänt. För ungefär ett år sedan fick vi reda på att vi skulle få barn. Vi var så oroliga för missfall så vi väntade och väntade med att berätta för alla vi kände. Folk trodde väl att jag gick upp sambokilona, och att jag mådde bra. Att jag gick upp några kilo då var nog ingen som tänkte på sådär direkt.
Till och med mamma och pappa och Sara fick vänta länge innan vi berättade. Vi gick runt som i en lyckorus. Minns första ultraljudet och när vi fick se det lilla pyret och verkligen såg hjärtat slå.

När vi berättade för våra föräldrar. Och för Sara. Jag var så nervös vad hon skulle säga. Jag frågade om hon ville följa med på det andra ultraljudet. Vi pratade om om vi skulle ta reda på kön. Jag ville att Sara skulle följa med och få vara med från första början på hennes syskonbarns resa genom livet. Jag ville att hon skulle få se det lilla tickande hjärtat.

Jag minns så tydligt när sköterskan sa att "syster skulle nog gå ut nu". Jag kände direkt att något inte var som det skulle. Men vad? Hjärtat slog, barnet rörde sig.
"Det är något som inte är som det ska", sa hon och jag kramade Magnus hand. Vi tittade och tittade på skärmen.

Vi fick en tid till en av överläkarna, och vi gick därifrån utan att egentligen veta något. Sara hade blivit så nervös att hon gått en bit. Vi hittade henne och jag minns knappt vad jag sa, jag gav henne nyckeln till mamma och pappa och sen skildes vi åt.
Vi åkte till barnmorskan, och berättade vad som hänt. Det som skulle vara ett vanligt rutinbesök blev tårfyllt. Hon förde dopplern över magen och återigen hörde vi hjärtat. Tårarna föll.

Barnmorskan sa att de skrivit i journalen att det var ett misstänkt diafragmabråck. Vi stod som frågetecken. Ingen av oss visste vad det var.

Innan tiden hos överläkaren åkte vi till mamma och pappa. Sara var där, jag grät igen. Släkten från Gotland kom, jag torkade tårarna. Vi åt spagettilasange och försökte väl vara lite normala inför alla släktingar.

Sen bar det av till sjulhuset igen, vi fick träffa en underbar läkare, som sedan följde oss genom hela graviditeten. Hon förklarade vad diafragmabråck var. Endast 20-30 fall per år, bara hälften överlever. Vi skulle få åka till Stockholm för vidare undersökningar, och om vi gick vidare med graviditeten skulle vår son förlösas i Stockholm.

Vi hade bokat resa till London. Den avbokades, och vi åkte till Stockholm istället. Fick mer förklarat. Fostervattensprov, prover, tester. Prövningar. Skulle vi fortsätta? Ville vi avbryta var tiden knapp. Det fans aldrig för oss.
När vi satt där visste vi inte alls vad som väntade oss. Inte alls. Vi fick underbar hjälp, jag hade en fantastisk kurator, läkarna var professionella. Vi fick all hjälp man kunde tänka sig.

Jag blev snabbt heltidssjukskriven, jag hade för mycket fostervatten och allt blev för tungt. Tankarna blev för stora, och jag sov knappt om nätterna. Allt var upp och ner.

Den stora dagen kom, Elias skulle födas. Jag har aldrig varit så nervös. Jag trodde jag hade förberett mig. Inte alls. Jag var ett vrak. Jag ville inte, jag ville inte att det kanske skulle bli så att vi inte kom hem utan son.

Nu sitter vi här. Han mår faktiskt ganska bra, vi får vara försiktiga med att träffa andra människor. Vi har knappt träffat någon kompis, vi har bara åkt till våra föräldrar och syskon. Vi har inte varit på stan, inte i någon affär. Vi kan vänta på allt det där. För vi har kommit hem med vår son. Vår älskade son.