Nej, Välja!
Jag menar ju såklart välja! Inte sälja!
Viktiga beslut
Vilken ska man sälja?!!
Klockan som bara går och går
Kaffepaus
Magnus har börjat jobba denna vecka och det innebär alltså att jag är ensam hemma med Elias! Nervös? Jodå, det är ingen tvekan om det. Men det ska man väl vara... Jag tycker alla säger det, och de lämnas ensamma efter tio dagar. Vi har fått tre (jobbiga) månader i hop.
Jag har märkt att lilla E gärna sover på förmiddagen och då passar jag givetvis på att dricka kaffe och äta. Just nu älskar jag hårdbröd med salami, keso och tomat. Mycket salt och svart papper! (skulle varit gott med lite röd lök med, men det hade vi inte hemma)
Och så har vi ju inflrskaffat en nespressomaskin vilket gör kaffepausen efter efterlängtad!
Klart att han ska vara hemma
Såklart vill jag att pappan ska vara hemma, men jag kan ändå tycka att man kan väl få välja själv. Bland våra vänner låter det som att pappan inte vill vara hemma sju dagar i veckan i ett halvår. De vill ta två tre dagar i veckan. Varför ska det då hosas upp att det ska delas lika till vilket pris som helst.
Visst, pappan tjänar oftast mer och för att man ska klara ekonomin bör han arbeta. Banken säger inte att "visst, vi drar ner på era lån 20 %". Men som Rickard Sjöberg sa; om man verkligen vill så fixar man det. Man kankse får äta blodpudding och fil till förbannelse, man kanske inte ens har råd att gå på bio eller gå ut och äta. Men man får vara med sina barn ochdå kan man väl offra lite. Eller?
Men huvudsaken är väl att man få bestämma själv, och man behöver inte skämmas för det. Vi har bestämt att Magnus ska vara hemma lika mycket som jag. Kankse mer till och med. Och vissa tycker att det är helt fel, en mamma ska vilja vara hemma mest!
Inredningsproblem
Kunde dock ha varit vår nya soffa! De sa återigen denna vecka att "tyvärr, den har inte kommit, den kommer nästa vecka" Ja, det har vi hört ett tag nu.
Vi verkar ha lite otur med inredningen just nu. Soffan kommer inte när de lovar, vi har köpt billybokhyllor och skulle köpa dörrar, för att dölja allt småkrafs man har i lägenheten. Men, Ikeas lager i Jönköping har rasat in och i just det lagret ligger de vita dörrarna, som borde vara hemma hos oss. Så nu ser man all röra i hyllorna!
Vi har en ny spis, ny diskmaskin (stor!!) och tvättmaskin som står och väntar på att få komma hem till oss, men hantverkaren som ska hjälpa oss installera skottar snö för fulla muggar, och kan först komma till oss nästa vecka!
Och jag som ville ha det mesta i ordning när Magnus börjar jobba nästa vecka.
Tröttis
En trött liten kille
Lilla E
Elias sover i bilbarnstolen. Vi har varit på sukhuset i dag, men för min räkning. Återbesök hos läkaren som tog hand om oss under graviditeten. Fantastisk person. Sprang även på min kurator som jag hade samtal med under hela graviditeten. Jag lovade att jag skulle ringa henne och berätta om hur vi haft det. Hon verkade verkligen som hon hade tänkt på oss och att hon brydde sig. Underbart vilka människor det finns!
Vi sa till läkaren att vi gärna kunde bli kontaktpersoner till andra som drabbas av diafragmabråck. Sen hoppas vi inte att vi ska bli kontaktade, utan att folk slipper detta. Men om det är någon som vill prata så ställer vi upp. Det fanns en som hittade mig via bloggen som även tipsade om en grupp på Facebook som vi fick bra stöd från under tiden. De två personerna har en son som varit med om samma sak och det kändes väldigt bra att få "prata" av sig lite med dom.
Ja, så gick hela denna dag med. Vi åt hemma hos mamma och pappa efter sjukhuset, och så slappade vi ordentligt när tillfallet gavs. Mamma, jag och lilla E låg på deras säng och sov. Lilla lilla knytet. Underbart att få ligga och titta på honom. Få vara nära honom och bara få vara lite som en vanlig familj.
Tidsperspektiv
En vecka sen förra inlägget. Har sagt till mig själv att jag inte ska sitta framför datorn och tv´n hela dagarna.
I dag har vi varit ute i det fina vädret. Köpt skohylla och spegel. Snart är hallen klar!!
Nu är det dags för middag. Fisk och mos, och hemmagjord sås.
Och en son på bröstet...
(bilden är gammal, från när vi kom från Dtockholm till Linköping)
Hantverkarspråk
Vi ska sätta in en tvättmaskin i köket. Och byta diskmaskinen mot en modell stor. Kan behövas nu när man är småbarnsförälder. Verkligen.
Så i dag hade vi hantverkare här för att titta på hur det skulle fixas lättast.
- And här is an sladd to. And one till. säger arbetsledaren till arbetarna.
Vi ville även att de skulle titta på badrummet också.
- Take down this shit and satt up some klinker and kakels. how long? säger arbetsledaren till arbetarna. De håller upp fem fingrar. Ok, det tar fem dagar.
Härligt med folk som förstår varann.
Hjärta!
Rutiner
Han gillar även att dra ut sonden och då ska man kontakta LAH eller åka upp till sjukhuset och sätta ny.
Och till allt detta kommer alla vanliga, normala saker. Som att komma i håg att äta själv, byta blöjor, pumpa, försöka få på sig ett par byxor och inte springa i nattlinnet hela dagarna.
Att vi inte är normala märks också på att vi endast träffar mina föräldrar och syster och Magnus föräldrar. Vi ska hålla oss från andra människor. Och det känns jobbigt. Först och främst för att man vill ju visa upp underverket!! Men även att man vill komma ut och träffa folk och bli en lattemamma! :D
Men som sagt, det blir väl lättare och lättare. Man vågar mer och mer. Vi ska träffa läkaren i veckan och göra lite undersökningar och då kankse vi kommer att få tillåtelse att träffa lite fler människor! Kanske dra ner på någon medicin.
Vi kommer säkert finna rutiner, och han kommer säkert lära sig att sova lite själv. Och inte vara hos mamma eller pappa precis hela tiden. Så vi kan göra något, som att duscha eller måla ögonfransarna någon gång!!
Mina killar
Mina killar ligger och sover. Både borde vakna och äta. Men de är så söta är de sover så jag vill knappt väcka dom. Jag har varit och petat på bägge, men de verkar inte riktigt vilja vakna. Så de får väl sova.
I morgon firar vi Elias två månader. Två månader. Men vi ha bara varit hemma i ca en vecka. Och även den veckan har det varit väldigt mycket sjukhusbesök.
För två månader sen var jag så nervös så jag trodde inte en människa kunde vara så nervös. Nu inser jag att det kan man. För under vår tid på sjukhuset var jag oftast så nervös så jag knappt kunde prata med folk. Tårarna kom ofta. Och allt kändes bara som ett stort vakum.
Elias föddes med diafragmabråck. Under snittet var det säkert 20, kankse ännu fler, personer inkopplade. De var inne i salen där jag var, de var i rummet dit han kom direkt efer de tagit ut honom. Han var sämre än de trodde att han skulle vara. Men jag hörde hans skrik när de tog ut honom. Strax efter intubterades han. Och skriken försvann. Nersövd och med många tunga droger i kroppen såg vi honom nästa gång. Han var ruskigt nära ECMO. Maskinen stod klar och redo att kopplas in, men vi slapp.
Jag fick åka ner till BIVA och träffa honom klockan fyra den dagen. (Han föddes fem i nio). Jag fick åka säng ner, och jag grätt nog mest hela tiden.
Aldrig har jag varit så nervös, aldrig har jag känt så mycket känslor. Aldrig hade vi kunna föreställa oss vad som väntade oss.
Tydliga snarkningar från sovrummet
Eller om man faktiskt ska prova att lägga honom....
OS-invigning
Sitter och kollar lite på OS-invigningen. Matar min son samtidigt. Han ville inte riktigt äta själv, så det får sondas on en hel del. Han är väl trött efter hans första kalas. Han firade sin morfar som fyllde år, även om Elias mest sov och inte alls ville öppna ögonen. I bland öppnar han ögonen och småler lite åt mig. Antavligen i sömnen, men ett leende är ett leende för en förstagångsmor. Själv är jag lite hungrig. Men vad äter man klockan fem på morgonen? En första frukost? Nej, jag orkar inte fixa iordning något. Inte med en son lite halvsovandes på armen.
Två månader
Någon dag har jag tänkt att jag skulle skriva om denna upplevelse. Någon dag när jag har tid. När det är lugnt.
Nu ska jag kolla kommentarerna på facebook istället. För i dag har v bestämt att vi ska lägga ut bilder på vår älskade son. Och jag tror att det är fler än en som är nyfikna på hur han ser ut!!
Svarta bilar
Nya (?) bilar. Har man varit på sjukhus i två månader har man kanske missat ett och annat, men dessa är helt nya för mig!
Goda? Ja, men inte superdupergoda. Orginalet är bättre och det finns helt klart annst godis som är ännu bättre.
Ett tag sen sist
Det var ett bra tag sen sist. En dag när jag är lite piggare och har lite tid ska jag skriva om hur vi har haft det. Men i dag ska jag vila.
Nästan som hotellfrukost
Frukost på avdelningen. Det är som värsta hotellfrukosten för oss!! Och ändå har de varken ägg eller juice. Och bara ett pålägg!
Världens förändras när man får barn sägs det. Jag är beredd att hålla med!
Blodtrycksmedicin
När man sitter hela dagarna på ett sjukhus och är orolig är det bra att lägga händerna på något. Jag har valt att sticka. Jag stickar mössor, halsdukar, och ska även försöka sticka ett par torgvantar till mamma.
Det är bra att sticka, det sänker blodtrycket. Sa kirurgen som opererade vår son i alla fall. Jag tycker det är bra för jag biter inte på naglarna på samma sätt, och jag försöker koncentrera mig på stickningen om det piper för mycket i maskinerna.
